okej, så där lagomt trött. Jag borde verkligen sova, funderar påre, eller iallafalla att gå och lägga mig i min ÄLSKADE säng och typ se en film eller nått. Det var faktiskt ett ganska lockande förslag. tror nog jag kör på det! ska bara blogga klart, ahha bloggnörd elelr nått....!

 Har tänkt på en sak när det gällar mig, jag kan verkligen inte vara dum mot någon, eller inte någon jag är kompis med eller känner rättare sagt, (om det inte är någon jag känner bryr jag mig faktiskt itne så mycket om vad den tycker om mig om jag är dum eller inte). eller dum är kanske inte rätt ord, mer att jag inte klarar av att typ säga ifrån och säga vad jag tycker. - Så "blyg" är jag. Jag vågar inte säga ifrån för att jag är typ rädd att dom ska bli arga på mig eller tycka jag är jobbig och att dom inte ska vilja vara kompis med mig längre. Så är jag som person, och grejjen är den att det inte alls är dumt egentligen. Men jag mår ändå inte bra utav det och måste verkligen börja lära mig att säga ifrån då någon sårar mig eller gör mig ledsen på något sätt. men de är svårt och jag försöker jobba på de, men det är inte så lätt. så bra självkänsla har jag, men den är faktiskt på väg uppåt faktiskt. har jobbat så sjukt mycket på den och har verkligen förändrats så sjukt mycket på ... 2 år blire nu. nästan sjukt skrämmande faktiskt, men ändå så sjukt härligt. Känner mig mycket säkrare i mig själv som person, men jag har ändå små saker jag fortfarande måste jobba på - som de här. och jag vill bara tacka mina kompisar som är där och lyssnar och ställer upp för mig, ni betyder jätte mycekt för mig. tavl för att ni är dom ni är.
Jag tror egentligen inte att någon har ett perfekt liv och aldrig tar åt sig. för hur mycket som hellst kan en person inte ta. Tänker på typ dessie, kissie, paow och alla andra stora bloggare som får så sjukt mycket kritik, både bra och dålig, men hur bra kan dom egentligen må?  dom säger hela tiden " jag bryr mig inte om vad ni säger, I know you love me" typ, men seröst, bara det är ju ett exempel på hur dålig självkänsla dom egenltigen har, att dom ska måsta "påminna" sig själv om det typ.(eller så ser jag de som iallafall) näää herre gud, jag fattar verkligen inte hur dom orkar och klarar det, för det skulle jag aldrig göra.
ajja nog om det, detta inlägget har redan blivit allt för långt.


livet är fanimej till för att bjuda på sig själv!
PEACE OUT!